torsdag 15 december 2016

Märker att så fort jag stressar eller tycker att en situation är jobbig så kommer klumpen i bröstet direkt. Ibland mer ibland mindre..
Precis så som alla säger att det är, men som man i början inte kan ta till sig, inte förstår. Inte vill förstå.. Jag har väl aldrig varit direkt stressad innan, trodde jag.
Men nu efter ett par månader med detta kaos har jag börjat att känna efter och "lyssnat" på signalerna betydligt mer än innan, jag känner dom nog också starkare då jag vet vad jag ska vara uppmärksam på, på gott och ont. Jag är fortfarande rädd, rädd för att känna den hemskaste känslan jag någonsin upplevt. Att få en panikattack. Men samtidigt börjar jag sakta men säkert kunna kontrollera mej så att den inte eskalerar till max.
När jag innan inte förstod och börjat acceptera att jag var känslig för stress så förstod jag inte heller varför detta skit kom över mej.
Det är fortfarande inte lätt, jag trycker på gränsen hela tiden för vad jag klarar av just nu.
Stressade lite väl mycket för att hinna med tidigare bussen hem så att jag kunde klä granen tsm med barnen innan dom skulle somna.
Det ledde till en bussresa som var jobbig.
Andas i fyrkant, blunda, känna kroppsdelar, byta låt och läsa låt titlar, andas lite till, ringde mamma men kunde inte prata, kollade efter saker som kunde distrahera känslan, skruva på sig, och mitt i allt kom en ambulans farandes och jag fick panik, vet egentligen inte varför men något gjorde att jag helt tappade fokus på det jag skulle göra. Fingrarna domnade, jag fick inte någon luft.
Andades lite till, fyrkanten är min bästa vän. Börjar verkligen få kläm på den nu.
Det lugnade sig lite, jag tog kontrollen och sen var det dags att kliva av.
Gick runt en stund sen fick jag ringa mamma och förklara mitt konstiga samtal, även fast att jag vet att hon förstår vad det.
Trycket sitter fortfarande där, men vi har iaf klätt granen nu.
Man vill göra så mycket som vanligt, men jag måste börja förstå att det får ta längre tid än det gjort innan att göra en sak. Inte skynda på, inte stressa upp sig över onödiga saker.

Jag förstår dom som inte förstår, jag är ju glad och kan bete mej som vanligt även fast att jag inuti tampas med så mycket känslor.
Jag känner att jag dag för dag lär mej en ny sak om mej själv.
Jag lär mej att kunna kontrollera och acceptera detta, som dom säger att man behöver göra för att det ska försvinna.
Jag är dock fortfarande rädd, men ju fler dagar som går, kommer jag längre ifrån toppen av paniken.

Och bilkörandet, det tar vi tag i om ett tag.

Inga kommentarer: