Åh vad jag saknar mina små!
Det är så himla tomt och tyst när dom inte är hemma.
Men skönt att dom kan vara hos pappa när vi jobbar. Fast jag önskar att dom vore närmre, känns så långt bort ifall det skulle hända något, och vi har ju ingen bil. Eller, jo idag gick vi från 3bilar till 2.
Men ingen är vidare körduglig.
Så jäkla skönt att bli av med den vi köpte!
Vilken skitbil som gick sönder gång på gång och det har bara strulat när vi velat lämna tbx den.
Men som sagt, äntligen är vi av med skiten. En mycket jobbig tid är förbi där vi var rädda att förlora en massa pengar..
Nu återstår bara att än en gång försöka hitta en bil.
Stress, stress, onödig stress..
Jag är ju som sagt väldigt känslig för det och inatt rullade katastrof tankarna på i en himla fart.
Det gjorde så ont. Så ont att jag inte kunde andas.
idag är det bättre, idag har mitt fokus varit på annat.
Jag hoppas att natten går bra, fast jag önskar att mina små var här så jag kunde titta till dom.

Julen är över, vi hade några bra och mysiga dagar med familjen.
God mat och glada barn.
Barnen har kört racet med oss och varit mer busiga än vanligt. Testat tålamodet tusen gånger per dag..
Känns som om de är understimulerad.. J har varit hemma med dom några veckor för dom har varit förkylda & J har haft öroninflammation. Så dom har nog hängt inne större delen av tiden.
Jag har försökt ta med dom ut så mycket som det går men jag kommer hem sent på kvällarna när det egentligen är kvälls rutiner.. Men några varv runt huset har vi sprungit & gått med vagnen en sväng.
Får sånt dåligt samvete när jag vet att dom inte får den stimulans dom behöver..
Ikväll när jag kom hem fick dom hjälpa till att städa & tvätta , sen lekte vi med sandleran och efter det fick dom ett välbehövligt bad.
Elma hjälpte till att laga min matlåda sen kunde vi äntligen varva ner och sova.
Klockan var alltså halv 10..
Aja.
Imorgon kommer pappa hit och leker, och om båda bilstolarna går in i hans bil så följer dom med honom hem och sover över.
Nu ska jag sova, vi har inventering på jobbet så upp tidigt!

Märker att så fort jag stressar eller tycker att en situation är jobbig så kommer klumpen i bröstet direkt. Ibland mer ibland mindre..
Precis så som alla säger att det är, men som man i början inte kan ta till sig, inte förstår. Inte vill förstå.. Jag har väl aldrig varit direkt stressad innan, trodde jag.
Men nu efter ett par månader med detta kaos har jag börjat att känna efter och "lyssnat" på signalerna betydligt mer än innan, jag känner dom nog också starkare då jag vet vad jag ska vara uppmärksam på, på gott och ont. Jag är fortfarande rädd, rädd för att känna den hemskaste känslan jag någonsin upplevt. Att få en panikattack. Men samtidigt börjar jag sakta men säkert kunna kontrollera mej så att den inte eskalerar till max.
När jag innan inte förstod och börjat acceptera att jag var känslig för stress så förstod jag inte heller varför detta skit kom över mej.
Det är fortfarande inte lätt, jag trycker på gränsen hela tiden för vad jag klarar av just nu.
Stressade lite väl mycket för att hinna med tidigare bussen hem så att jag kunde klä granen tsm med barnen innan dom skulle somna.
Det ledde till en bussresa som var jobbig.
Andas i fyrkant, blunda, känna kroppsdelar, byta låt och läsa låt titlar, andas lite till, ringde mamma men kunde inte prata, kollade efter saker som kunde distrahera känslan, skruva på sig, och mitt i allt kom en ambulans farandes och jag fick panik, vet egentligen inte varför men något gjorde att jag helt tappade fokus på det jag skulle göra. Fingrarna domnade, jag fick inte någon luft.
Andades lite till, fyrkanten är min bästa vän. Börjar verkligen få kläm på den nu.
Det lugnade sig lite, jag tog kontrollen och sen var det dags att kliva av.
Gick runt en stund sen fick jag ringa mamma och förklara mitt konstiga samtal, även fast att jag vet att hon förstår vad det.
Trycket sitter fortfarande där, men vi har iaf klätt granen nu.
Man vill göra så mycket som vanligt, men jag måste börja förstå att det får ta längre tid än det gjort innan att göra en sak. Inte skynda på, inte stressa upp sig över onödiga saker.

Jag förstår dom som inte förstår, jag är ju glad och kan bete mej som vanligt även fast att jag inuti tampas med så mycket känslor.
Jag känner att jag dag för dag lär mej en ny sak om mej själv.
Jag lär mej att kunna kontrollera och acceptera detta, som dom säger att man behöver göra för att det ska försvinna.
Jag är dock fortfarande rädd, men ju fler dagar som går, kommer jag längre ifrån toppen av paniken.

Och bilkörandet, det tar vi tag i om ett tag.

Yes, så var det dags att försöka sätta ord på alla tusen känslor man har i kroppen.
Tror det är bra.
Bussresan till jobbet gick bra idag. kunde tom sitta och titta mej runt utan att försöka göra en massa andra saker som kan uppta mitt fokus för en stund, inte bara känna och tänka på ångesten som växer där i bröstet. Och..
Jag klarade mej!
Jag blir alltid så glad och stolt över mej själv när jag lyckas hålla ångesten under kontroll.
Gårdagen som var en sådan hemsk upplevelse var som bortblåst och jag gick glatt till jobbet.
På jobbet har jag inga problem, jag är fokuserad och gör det jag ska. Skönt!
Har allid varit väldigt öppen och pratat om min ångest, låter som om jag haft det i evigheter men just nu känns det så.. Idag fick jag en bok av min chef som han trodde jag skulle ha nytta av, handlar om livet och att följa sina drömmar om jag har uppfattat det rätt.
Ska bara hitta tiden att läsa!
Efter jobbet var det dags att hälsa på X.
Vi kom fram till att det var väldigt passande att min finaste mamma skulle hämta & köra hem mej.
Då kunde jag ju köra över bron..
Där, som en blixt från klar himmel blev trycket över bröstet 100 gånger starkare och jag slutade nog lyssna på allt som X sa för jag har inget minne från efteråt.
I mitt huvud hade jag en panikattack på bron.
Eftersom att jag inte har fullföljt mina uppgifter tidigare gånger kände jag väl ändån att va fasen nu gör jag det. Jag kör över den där jäkla bron ikväll!
Sa till mamma att du får köra till brofästet så kör jag därifrån. Jag var redan så pass skakig att jag inte kände för en resa genom stan också...
Tror vi satt still i bilen i 40-45 min.  Andandes. Peppande. Pratandes.
Tre eller fyra gånger började jag köra någon meter, hjärtat var direkt där och tickade igång, lika så andnöden. Yrseln och ångesten.
Jag kunde inte.

Ikväll kramar jag om mina små älsklingar extra extra!
Lite lätt nedslagen känner jag mej just nu, ångesten vann ikväll.
Jag är inte tillräckligt fokuserad & driven just precis nu.
Jag vill ta egna beslut om när som passar mej bäst. Inte börja med stora klumpen i bröstet, det går inte. Jag vill känna mej tillfreds med mitt beslut.

Imorgon är en ny dag!