Pyssel är som terapi, det spelar ingen roll vad jag gör utan när jag gör något, jag älskar att kunna släppa allt och sätta mej ner och bara göra. Helst ska man inte kunna göra färdigt en sak med en gång utan att det finns en viss torktid på färgen/limmet eller något annat.. då har jag en tid utsatt när jag kan göra nästa steg och kan fundera ut hur/vart/vilken, färg mönster tråd tyg eller vad det nu kan vara.. Det handlar inte om det jag gör utan att mina tankar bara kan vara fokuserade på en sak. Att inte kunna flyga iväg till något måste eller minne.
Självklart tycker jag också att det är kul när sakerna är färdiga och kan användas.
Det kan vara ett bestyr att få något att bli fint eller få det att gå ihop,fix och trix, beroende på vad man gör såklart, då måste man kanske tänka om/göra om. Precis som i livet. Men det är bättre att öva sig på att göra rätt med något litet först och sen ta tag i det stora. En förberedelse på att allt inte är så himla lätt ibland och det kan jag verkligen behöva öva på. Att inte tappa humöret, att inte tro på sig själv, att inte vara nöjd.
Jag jämför mitt liv med pyssel, Men någonstans måste man börja jobba på det man vill bli bättre på och jag tror att det blir lättare om man förstår varför.
Förståelse är det viktigaste, förstår man inte är det inte lätt att göra rätt.