Alla dessa tankar.
Allt sökande efter information.
Jag är inte jätte orolig, men jag kan ändån inte sluta tänka på det.
Varför berättade inte läkaren att det var mer än cellförändringar ?
Var det för att dom ff inte vet helt säkert och ville göra en diagnostiserad kon?
Eller för att det ändån inte är så allvarligt och dom tror att med hjälp av en kon så ska allt försvinna?
Och inte behöva göra mej orolig?
Jag vet att enda sättet är att ringa och höra, men jag är rädd för svaret.
Kanske ändån är bäst att vänta 4 veckor, så dom vet helt säkert.
Vi får se hur jag gör.
Har så många frågor, men dom känns dumma av någon anledning.
Känns som om jag gjorde fel i att gå in och läsa min journal.
Adencarcinoma in suit. "Cancer på plats" inte spridd.
Skulle det vara "riktig cancer" hade dom väl ändån kört hela racet med röntgen och grejer.
Så tänker jag.
Hoppas dom fick bort skiten och att provet visar rena kanter!

Att ta hjälp, att inte klara av vardagen, att orken inte finns längre.
Jag sökte på nytt för min situation blev ohållbar.
Jag fick tabletter, fick ännu mer ångest, ska jag behöva äta detta för att klara av att leva? Ska det alltid vara så här nu? Ah, jag ser ingen annan utväg, jag kan inte klara detta själv.
Detta var nu över två månader sen.
Jag mår bättre. Jag har inte haft några attacker, det känns som om det var mitt livs bästa beslut. Att få en knuff i rätt riktning. Min rädsla är inte lika stark.
Jag har ff ångest, men det är mer lätthanterligt. Visst kommer det situationer då jag måste stanna upp, andas lite extra. Men det går ändån bra. Jag har tagit kontroll över mitt liv igen.

Men man vet ju att kontrollen oftast inte blir långvarig.
Åter igen har jag kastats in i ett läge där jag oroar mej.
Det började egentligen för några månader sen efter ett cellprov.
Beskedet som kom på posten som då vände upp och ner på min värld, cellförändringar!
Har jag cancer? Men nej, efter några telefonsamtal förstod jag att så är inte fallet, det är ingen fara och många har/har haft det. Det behöver inte betyda något.
Jag blir kallad till ett nytt prov som skickas på analys.
De tar även bort en bit som också ska skickas på analys.
Jag blir återigen lugnad för detta är verkligen vanligt och jag släpper tankarna kring detta, lever på som vanligt.
Några veckor senare får jag ytterligare ett brev hem skickat, har sett att dom har ringt ett par gånger men under arbetstid så jag har inte kunnat svara.
I brevet står att jag behöver komma in för en operation, eller en konisering som det kallas.

Jag var där igår,
Läkaren säger till mej att svaren på förra cellprovet var allvarligt.
Jag som fick panik när första brevet kom hem och som googlade som en galning redan då tänker att hon menar: allvarligt som i grova cellförändringar i skalan lätta, medel & grova.
Okej, jag är redo vi tar bort det!
Om jag har några frågor? Nää jag tror jag har googlat mej till det mesta haha!
Hon ställer frågor om jag har tänkt att skaffa fler barn? Njaa just nu är jag mer än nöjd.
Varför frågar hon? Detta som vi ska göra nu har ju inte alls någon betydelse för om jag vill ha fler barn eller inte. Detta ska inte påverka.
Tänker inte mer på det för nu kommer sprutorna fram, det gör ont och spänner.
Men det är ok. Dom säger att jag är duktig, känner mej som ett litet barn.
Börjar skaka i hela kroppen och hjärtat slår i rasande fart, det har dom varnat mej för innan. Det är bedövningen som ger dessa effekter. Känns som att en panikattack är på väg men jag förstår att det bara är bedövningen som gör detta med min kropp och jag lyckas känna mej lugn med att det är effekter av sprutorna.
Vi väntar lite, sen kör det igång.
Jag ska säga till om det gör ont. Hur ont? Det gör ont! Stop!
Mer bedövning, snarare dubbeldos och jag blir snurrig men nu är det borta!
Nu är det klart. Det tas även fler cellprov. Jag får tabletter för att stoppa blödning.
Ringer mamma och säger att det är klart men att jag skakar.
Hon kommer och vi åker hem.
Hemma så släpper bedövningen och det gör ont och strålar ut i benen men känns okej.
Jag börjar fundera på vad läkaren egentligen sa.
Och allvarligt vadå allvarliga provsvar? Vadå fler barn?
Mamma åker.
Expert som jag är och nyfiken stänger jag på datorn för att se vad det står i mina journalen.
Provet som togs visar "blablabla" kan inte ens uttala det. Alltså provet från månaden Innan.
Det nya har givetvis inte kommit in än, tre veckor skulle det ta.
"Patienten behöver kontaktas omedelbart"
Låter i mina öron inte bra..
Googlar ordet.
Elakartad cancer...
Det första som kommer upp.
Mitt hjärta stannar. Hade jag cancer? Eller har jag cancer?
Det jag trodde dom gjorde idag, att bara tagit bort cellförändringar vet jag nu inte helt plötsligt om dom faktiskt har gjort. Var det bara ett nytt större prov dom ville ta?
Dom sa aldrig att dom bara skulle ta bort det. Var det så allvarligt? Var det därför dom frågade om barn för att dom inte vet om det kommer att behövas ta bort mer?
Jag fattar ingenting.
Ringer typ alla. Har jag cancer nu? Ingen vet, inga svar.
Googlar ännu mer.
Får ut att det jag ist kan ha är något mellanting mellan cellförändringar och cancer.
Grövre än cellförändringar men inte helt cancer än. Eller ah "mini cancer på plats" inte spridd. Tidigt utvecklad.
Jag visste det! Kände det på mej. Inget går smidigt för mej.
Förstår att det bara är att vänta på samtal från läkaren om de fick bort allt och vad biten dom tog bort faktiskt gav. Men hur ska man kunna vänta tre veckor?

Försökte att inte tänka, bara fick en känsla och körde på.

J stod i duschen när jag hörde mej själv ropa "tänkte att jag kunde köra över bron ikväll"

Sen var det ju för sent. 

Sen satt jag där bakom ratten, som så många gånger förut, jag har ju ändån haft körkort i typ 8 år nu!

Bott på Öland i typ 4.. 

Så sjukt, att man kan bli så rädd att man bara slutar med något. Svårt att förklara..

Men iallafall, jag andades i min fyrkant och bad J att vara tyst så jag kunde räkna. 1,2,3,4..1,2,3,4..1,2,3,4..

X hade ju förklarat för mej att eftersom jag aldrig kom över den där gången när jag körde med mamma så skulle jag räkna med att det skulle bli ännu svårare nu..

Jag har frågat om jag liksom inte kan "vila bort det" vänta några år så kanske jag slipper få panik när jag kör över. Men det hade X aldrig hört någon som kunnat, bara att allt blir värre ju längre man väntar och ju fler avbrutna försök man ger sej på..

Så jag var beredd på att bokstavligen dö. 

Men, inget hände! Jag hade sjuk ångest men jag fick aldrig någon panikattack.

Typ mitt på bron bad jag J ringa till mamma. Så jag kunde dela med mej av mitt mirakel! Så kändes det!

Jag kom på mej själv att vara helt spänd så jag lät axlarna trilla ner, såg mej omkring istället för att stirra rakt fram.

Vågade inte riktigt sluta räkna i min fyrkant.. 

Mamma svarade dessvärre inte, kanske ändån var bra haha!

Men jag sa till J. Jag kan till och med le! Du kanske skulle ta ett kort på mej när jag sitter här körandes på bron och ler.

Ja ni fattar grejen, jag typ föddes på nytt. 

Vi körde till cg och vände sedan hemåt. 

J babblade på om bilen... Jag bryr mej inte om bilen. Skiter fullständig i vilka funktioner den har eller inte har. Tappade fokus men tog kontrollen igen. 

Bilen är en stor grej för mej egentligen. Vilken bil jag kör påverkar mej jätte mycket. 

Inte om den är gammal eller ny, bra eller dålig utan bara om vi funkar ihop eller inte.

Thats it! (Kanske vilken sinnesstämning jag är i första gången jag kör en ny bil.. jag vet inte..)

Jag bara känner, detta funkar, detta funkar inte.

Vår nya bil funkar.

Vet inte om jag berättat för någon men några veckor innan jag fick första attacken körde jag låånga omvägar med Hondan bara för att jag helst inte ville stanna vid ett stop. 

Sjukt! Jag har byggt upp en sån negativ bild av bilkörning att jag gör mej själv jätte nervös.

Och det här med att försöka tvinga mej till att köra när jag inte alls är pigg på det. 

Nej nej nej! 

Jag måste ha rätt sinnesstämning, så bara är det!

Och rätt bil. 

Älskar ju vår Saab! Som typ kan rasa vilken sekund som helst men den funkar för mej.

Skulle inte tveka en sekund på att köra den om inte J etsat fast i min hjärna att den är urdålig!! Eller iaf väldigt opålitlig. 

Nu tänker jag flyta lite på det här med att jag faktiskt tog mej både fram & tillbaka över bron igår.

Inte köra på ett tag. Jag är ju liksom inte "botad".

 Det är tydligen inte bron som är taggen.

Jag har nämligen haft en piss dag idag med massa ångest och känt mej väldigt ofokuserad. Det närmsta jag kan likna det med är att jag känner mej onykter, typ kan inte fokusera på något som jag försöker kolla på utan allt "gungar". 

Det verkar inte vara något som andra ser på mej. Jag har både kämpat mej igenom fika med mamma & C, varit på stan själv med Jacken och träffat folk jag känner utan att någon påpekat att jag beter mej märkligt. 

Kan låta konstigt att jag inte berättat hur jag känt men jag har ju läst att man ska fortsätta med det man gör och inte låta ångesten ta över. 

Även om jag några gånger under dagen har velat lägga mej ner och gråta. 

Velat att någon ska komma och ta hand om Jack medans jag håller på att sluta andas.

Men jag andas. Jag tar hand om jack och vi går på stan. Han får gå ner och jag får springa efter honom medans vi väntar på J och Elma som är på bio. 

Vi åker hiss och jag andas i min fyrkant.

Ingen ser ingen undrar. 

Jag lever i två världar. En med er & en med min ångest. 

Hemma i soffan efter en dag i hemtrakterna.
Vi hälsade på hos pappa och spanade på deras nya kök. Har inte varit där sen i Augusti.. Sjukt!
Sen åkte vi vidare för att fira mamma som fyllt år.
Dom hade hyrt en lokal och vi åt planka & tårta.
Barnen var glada och busade & dansade med varandra. Det var verkligen trevligt!
Vägen hem var lite jobbig, så dimmigt och man såg inte många meter framför sig!
Men jag klarade mej ändån väldigt bra med lite andning, var så orolig över att åka bil en längre sträcka. Har inte gjort det sen den första panikattacken.
Mina samtal med X är slut, det har väl varit sådär, jag förstår mer men känner mej långt ifrån bra.
Äter mina tabletter lite mer regelbundet nu för att se om det har någon effekt men njaa..
Känns som om man står och stampar på samma ställe och att det aldrig kommer att bli bättre än så här..
Lite hopplöst.
Har iaf bokat in ett nytt läkarbesök nu med lite påknuffning ifrån J.
Gått ner en hel del i vikt, trodde inte riktigt att vågen stämde när jag väl klev på den (ute i garaget har den hamnat haha) har nog inte vägt såhär lite i mitt vuxna liv. Det är inte chockartat, men även jag tycker att det känns konstigt för jag äter som vanligt och gör inget för det. Och när den idag visade -2kg till på en vecka, visserligen på en annan våg! Men ah..
Lite prover lugnar nog.
Förstår att det kan påverka vikten när man mår dåligt men mer vill jag inte gå ner.. Utan att göra något för det liksom. Känns skrämmande.

Åh vad jag saknar mina små!
Det är så himla tomt och tyst när dom inte är hemma.
Men skönt att dom kan vara hos pappa när vi jobbar. Fast jag önskar att dom vore närmre, känns så långt bort ifall det skulle hända något, och vi har ju ingen bil. Eller, jo idag gick vi från 3bilar till 2.
Men ingen är vidare körduglig.
Så jäkla skönt att bli av med den vi köpte!
Vilken skitbil som gick sönder gång på gång och det har bara strulat när vi velat lämna tbx den.
Men som sagt, äntligen är vi av med skiten. En mycket jobbig tid är förbi där vi var rädda att förlora en massa pengar..
Nu återstår bara att än en gång försöka hitta en bil.
Stress, stress, onödig stress..
Jag är ju som sagt väldigt känslig för det och inatt rullade katastrof tankarna på i en himla fart.
Det gjorde så ont. Så ont att jag inte kunde andas.
idag är det bättre, idag har mitt fokus varit på annat.
Jag hoppas att natten går bra, fast jag önskar att mina små var här så jag kunde titta till dom.

Julen är över, vi hade några bra och mysiga dagar med familjen.
God mat och glada barn.
Barnen har kört racet med oss och varit mer busiga än vanligt. Testat tålamodet tusen gånger per dag..
Känns som om de är understimulerad.. J har varit hemma med dom några veckor för dom har varit förkylda & J har haft öroninflammation. Så dom har nog hängt inne större delen av tiden.
Jag har försökt ta med dom ut så mycket som det går men jag kommer hem sent på kvällarna när det egentligen är kvälls rutiner.. Men några varv runt huset har vi sprungit & gått med vagnen en sväng.
Får sånt dåligt samvete när jag vet att dom inte får den stimulans dom behöver..
Ikväll när jag kom hem fick dom hjälpa till att städa & tvätta , sen lekte vi med sandleran och efter det fick dom ett välbehövligt bad.
Elma hjälpte till att laga min matlåda sen kunde vi äntligen varva ner och sova.
Klockan var alltså halv 10..
Aja.
Imorgon kommer pappa hit och leker, och om båda bilstolarna går in i hans bil så följer dom med honom hem och sover över.
Nu ska jag sova, vi har inventering på jobbet så upp tidigt!

Märker att så fort jag stressar eller tycker att en situation är jobbig så kommer klumpen i bröstet direkt. Ibland mer ibland mindre..
Precis så som alla säger att det är, men som man i början inte kan ta till sig, inte förstår. Inte vill förstå.. Jag har väl aldrig varit direkt stressad innan, trodde jag.
Men nu efter ett par månader med detta kaos har jag börjat att känna efter och "lyssnat" på signalerna betydligt mer än innan, jag känner dom nog också starkare då jag vet vad jag ska vara uppmärksam på, på gott och ont. Jag är fortfarande rädd, rädd för att känna den hemskaste känslan jag någonsin upplevt. Att få en panikattack. Men samtidigt börjar jag sakta men säkert kunna kontrollera mej så att den inte eskalerar till max.
När jag innan inte förstod och börjat acceptera att jag var känslig för stress så förstod jag inte heller varför detta skit kom över mej.
Det är fortfarande inte lätt, jag trycker på gränsen hela tiden för vad jag klarar av just nu.
Stressade lite väl mycket för att hinna med tidigare bussen hem så att jag kunde klä granen tsm med barnen innan dom skulle somna.
Det ledde till en bussresa som var jobbig.
Andas i fyrkant, blunda, känna kroppsdelar, byta låt och läsa låt titlar, andas lite till, ringde mamma men kunde inte prata, kollade efter saker som kunde distrahera känslan, skruva på sig, och mitt i allt kom en ambulans farandes och jag fick panik, vet egentligen inte varför men något gjorde att jag helt tappade fokus på det jag skulle göra. Fingrarna domnade, jag fick inte någon luft.
Andades lite till, fyrkanten är min bästa vän. Börjar verkligen få kläm på den nu.
Det lugnade sig lite, jag tog kontrollen och sen var det dags att kliva av.
Gick runt en stund sen fick jag ringa mamma och förklara mitt konstiga samtal, även fast att jag vet att hon förstår vad det.
Trycket sitter fortfarande där, men vi har iaf klätt granen nu.
Man vill göra så mycket som vanligt, men jag måste börja förstå att det får ta längre tid än det gjort innan att göra en sak. Inte skynda på, inte stressa upp sig över onödiga saker.

Jag förstår dom som inte förstår, jag är ju glad och kan bete mej som vanligt även fast att jag inuti tampas med så mycket känslor.
Jag känner att jag dag för dag lär mej en ny sak om mej själv.
Jag lär mej att kunna kontrollera och acceptera detta, som dom säger att man behöver göra för att det ska försvinna.
Jag är dock fortfarande rädd, men ju fler dagar som går, kommer jag längre ifrån toppen av paniken.

Och bilkörandet, det tar vi tag i om ett tag.