J stod i duschen när jag hörde mej själv ropa "tänkte att jag kunde köra över bron ikväll"
Sen var det ju för sent.
Sen satt jag där bakom ratten, som så många gånger förut, jag har ju ändån haft körkort i typ 8 år nu!
Bott på Öland i typ 4..
Så sjukt, att man kan bli så rädd att man bara slutar med något. Svårt att förklara..
Men iallafall, jag andades i min fyrkant och bad J att vara tyst så jag kunde räkna. 1,2,3,4..1,2,3,4..1,2,3,4..
X hade ju förklarat för mej att eftersom jag aldrig kom över den där gången när jag körde med mamma så skulle jag räkna med att det skulle bli ännu svårare nu..
Jag har frågat om jag liksom inte kan "vila bort det" vänta några år så kanske jag slipper få panik när jag kör över. Men det hade X aldrig hört någon som kunnat, bara att allt blir värre ju längre man väntar och ju fler avbrutna försök man ger sej på..
Så jag var beredd på att bokstavligen dö.
Men, inget hände! Jag hade sjuk ångest men jag fick aldrig någon panikattack.
Typ mitt på bron bad jag J ringa till mamma. Så jag kunde dela med mej av mitt mirakel! Så kändes det!
Jag kom på mej själv att vara helt spänd så jag lät axlarna trilla ner, såg mej omkring istället för att stirra rakt fram.
Vågade inte riktigt sluta räkna i min fyrkant..
Mamma svarade dessvärre inte, kanske ändån var bra haha!
Men jag sa till J. Jag kan till och med le! Du kanske skulle ta ett kort på mej när jag sitter här körandes på bron och ler.
Ja ni fattar grejen, jag typ föddes på nytt.
Vi körde till cg och vände sedan hemåt.
J babblade på om bilen... Jag bryr mej inte om bilen. Skiter fullständig i vilka funktioner den har eller inte har. Tappade fokus men tog kontrollen igen.
Bilen är en stor grej för mej egentligen. Vilken bil jag kör påverkar mej jätte mycket.
Inte om den är gammal eller ny, bra eller dålig utan bara om vi funkar ihop eller inte.
Thats it! (Kanske vilken sinnesstämning jag är i första gången jag kör en ny bil.. jag vet inte..)
Jag bara känner, detta funkar, detta funkar inte.
Vår nya bil funkar.
Vet inte om jag berättat för någon men några veckor innan jag fick första attacken körde jag låånga omvägar med Hondan bara för att jag helst inte ville stanna vid ett stop.
Sjukt! Jag har byggt upp en sån negativ bild av bilkörning att jag gör mej själv jätte nervös.
Och det här med att försöka tvinga mej till att köra när jag inte alls är pigg på det.
Nej nej nej!
Jag måste ha rätt sinnesstämning, så bara är det!
Och rätt bil.
Älskar ju vår Saab! Som typ kan rasa vilken sekund som helst men den funkar för mej.
Skulle inte tveka en sekund på att köra den om inte J etsat fast i min hjärna att den är urdålig!! Eller iaf väldigt opålitlig.
Nu tänker jag flyta lite på det här med att jag faktiskt tog mej både fram & tillbaka över bron igår.
Inte köra på ett tag. Jag är ju liksom inte "botad".
Det är tydligen inte bron som är taggen.
Jag har nämligen haft en piss dag idag med massa ångest och känt mej väldigt ofokuserad. Det närmsta jag kan likna det med är att jag känner mej onykter, typ kan inte fokusera på något som jag försöker kolla på utan allt "gungar".
Det verkar inte vara något som andra ser på mej. Jag har både kämpat mej igenom fika med mamma & C, varit på stan själv med Jacken och träffat folk jag känner utan att någon påpekat att jag beter mej märkligt.
Kan låta konstigt att jag inte berättat hur jag känt men jag har ju läst att man ska fortsätta med det man gör och inte låta ångesten ta över.
Även om jag några gånger under dagen har velat lägga mej ner och gråta.
Velat att någon ska komma och ta hand om Jack medans jag håller på att sluta andas.
Men jag andas. Jag tar hand om jack och vi går på stan. Han får gå ner och jag får springa efter honom medans vi väntar på J och Elma som är på bio.
Vi åker hiss och jag andas i min fyrkant.
Ingen ser ingen undrar.
Jag lever i två världar. En med er & en med min ångest.
